Just nu så är det enda som är mellan mig och Strömsholm ett fåtal personer och det enda som jag kan gör är att vänta och GAH!! Så känner jag mig just nu. Jag vil, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill komma in på Strömsholm! Sen eftersom att det enda jag kan göra är att vänta så går dagarna, timmarna, minuterna, SEKUNDERNA JÄTTESAKTA! Det känns verkligen som att klockan står still och vägrar flytta på sina visare.

 

Att vara i ledning på en tävling när hälften av alla ryttare ridit och man vill verkligen vinna, jag tror att många har känt den känslan. Det enda som står i vägen för ens egen framgång är väntan. Att stå där, en bit från banan, och titta på resten av ryttarna och hoppas att ingen rider fortare än vad man gjorde själv. Det är precis så som det är för mig nu. Jag har gjort det bästa jag kunnat och nu är det bara att hoppas på att ingen slår sig in precis framför för att den var lite bättre.