Jag har nyss läst ett åsiktsinlägg som jag fått känslan av handlar om mig och min tränare. Det är ingen positiv åsikt och jag tar åt mig väldigt mycket för jag är en sådan person som inte tål att få negativ kritik, när jag får det försöker jag göra mig så liten som möjligt och gå och gömma mig på något ställe för jag är inte en sådan person som accapterar saker och sedan viftar bort det. 

 

Jag har nu tagit åt mig väldigt mycket även fast det kanske inte ens är mig bloggaren skriver om men det känns som att det är jag. Inlägget handlar om hur folk piskar sina hästar och en elev på en hoppträning tas upp som exempel (jag). Hästen beskrivs i situationen och jag tycker beskrivningen är en blandning av två tillfällen varav en på Elmer och en på Spirit. 

 

Hästen beskrivs som en osäker och obalanserad häst som blivit nervös i en situation. Det stämmer bra in på Elmer för han kan bli lite nervig och han är fortfarande inte så stadig lite osäker lite då och då till exempel på trippelbarrar har jag märkt. Hästen gör även sneda och jämfota hopp vilket jag brukar kalla Elmers toksprång. Men det som inlägget handlar om är om pisken och jag har bara andvänt pisk på Elmer två gånger en gång i Vänsta och en gång i Hallsta. I Vänsta gjorde han ingen "big deal" av det men i Hallsta kickade han och sedan stegrade, lite. Efter det har jag inte vågat använda pisken, Elmer är väldigt känslig och de gånger jag använt pisken har varit långt ifrån hur hårt jag kan slå. Det låter kanske lite oroväckande men jag har slagits med min bror ett antal gånger. 

 

Hur bloggaren beskriver pisken är den gången då jag hade Spirit och jag ramlade av två gånger. På Spirit har jag använt pisken ett antal gånger och jag har varit ganska så brysk det ska jag inte utelämna men så som bloggaren skriver så blir hästen nervös och osäker, Spirit blir inte nervös. Den ponnyn är så sjukt hårdhudad och bryr sig skit i pisken, väldigt frustrerande ibland då man vill ha en reaktion. Tro inte att jag tycker om att göra på det viset för det gör jag inte, varje gång jag använt pisken har jar fått sånt dåligt samvete att jag ibland inte kan sova på en hel natt för jag vill inte göra mina hästar illa och jag vill inte att folk ska använda mig som exempel som den här bloggaren gjort, om det nu är mig bloggaren skriver om. 

 

Hur ryttaren beskrivs är att hen blir väldigt obalanserad och hänger som en vante på hästen. Ja, jag är en vante när jag sitter på Elmer för att jag inte är van vid honom riktigt än men det blir bättre och bättre tycker i alla fall jag själv. Men på Spirit är jag ALDRIG som en vante, visserligen ramlade jag av den där gången men de gånger han stannade då var jag stensäker på att han skulle hoppa och när han då inte gjorde det så hängde jag inte med. Men vem sitter kvar i ett sånt läge? När jag tränade för Jens så berättade han att varje gång en häst stannar så ramlar han av för att han räknar inte med att hästen ska göra det. Skulle man kalla Jens Fredricson obalanserad och som en vante? Jag är långt ifrån hans nivå men jag är fortfarande inte en vante på min ponny!

 

Jag var tvungen att skriva det här inlägget för att få ur mig det. Jag brukar gå och gömma mig och gråta, jag gråter visserligen nu när jag skriver men jag gömmer mig inte. Om det nu handlar om mig så tänker jag inta försvarsposition och försvara mig själv för jag gör ingenting för att göra mina hästar illa, jag har inte agerat rätt i alla situationer men jag har lärt mig ett nytt och bättre sätt som förhoppningsvis kommer göra så att de där stoppen inte inträffar och det har funkat hittills!!