Jag såg nyss en bild på dig.
Det första som hände när jag såg bilden var att tårar började rinna ner för min kind.
Jag kan inte sluta.
Nu när jag skriver det här inlägget så rinner tårar sakta ner för min kind.
Det känns verkligen som att det är något inom mig som bara är borta men forfarande gör ont.

Jag kommer aldrig glömma dagen då jag satt utanför Tyska salen och min telefon började ringa. Det var din ägare som ringde. Hon berättade att du var till salu. Ni vet den här känslan som ofta brukar vara med på film när någon har förlorat det som de verkligen kämpat för i nästan hela filmen. Den känslan fick jag den dagen när din ägare sa orden: Duo är till salu.

Tyska lektionen var den sista lektionen för dagen så jag pinade mig igenom den lektionen. Kämpade tillbaka tårarna för allt vad jag hade. Sen när lektionen äntligen är över så springer jag till mitt skåp lämnar mina böcker, tar väskan och går och möter Mickis. Vid det här laget kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, Mickis såg på en gång att det var något som inte stämde. Jag lyckades få fram orden: Duo är till salu. Det första Mickis gjorde då var att krama om mig. Sen så lyckades jag ta mig hem på något sätt, resten av kvällen tillbringade jag i sängen med ansiktet nergrävt i kudden.

Jag gick i 7:an när det här hände. Så jag var liten och väldigt känslig. Men nu går jag första året på gymnasiet och jag gråter minst lika mycket när jag tänker på honom. Speciellt nu, nu när han inte finns.

När han blev såld så var jag inte lika ledsen jag var mest arg. Jag var så arg att jag inte stod ut med att se hans nya ägare rida honom. Hans nya ägare hade tagit det som jag älskade allra mest i hela mitt liv just då ifrån mig och jag kunde inte annat än att bli arg när jag såg dem.

Det är inte förrens nu som jag verkligen förstår att dem älskade honom minst lika mycket. Han var verkligen en häst som man inte kunde göra annat än att älska.

You will always be in my heart Duo <3